Jag hade en gång en sänglåda. Ni vet en sådan där låda som man rullar in och ut under sängen. En sådan som de flesta barn har. En sådan hade jag, har faktiskt fortfarande. Bara det att innehållet har bytts ut. Tidigare fanns där pyssel, pyssel i alla dess runda, kantiga, glittriga former. Sedan byttes pysslet ut. Mot sällskapsspel. Ännu fanns där ibland spelen spel så som Astrid Lindgrens värld och Diamanten.

Idag byttes innehållet ut ännu en gång. Det senaste innehållet är kläder. Kläder som inte får plats i min överfulla byrå. Kläder som jag har, men inte använder, men ändå inte vill slänga.
Bara det faktum att jag faktiskt har en garderob full med kläder där jag knappt använder hälften, resten är kläder som bara har som fuktion att ligga där i fall att jag skulle få ett infall att slänga på mig dem. De kläderna är inte ens försmå. Inga kläder blir försmå längre. Jag har växt klart. Det låter hemskt när man sätter det i ord sådär. Växt klart.

Inget mer pyssel, inga fler spel, inga fler barnstorlekar. Jag har växt klart. Matematik har fått en annan betydelse. Jag växer upp. Så mycket som säger en sak. Så mycket mer som säger en annan.

Jag har kanske växt tillräckligt på längden. Kanske kommer jag inte längre i mina barnkläder, eller roas av Astrid Lindgrens värld. Kanske har jag också växt upp. Ur er synvinkel.

Men jag har verkligen inte växt klart, eller växt upp. Inte från mitt perspektiv sett i alla fall.

First Aid Kit – When I Grow Up