Den 3 juli går jag kursen för att få börja övningsköra... Med tanke på min fantastiskt bra bilkarriär hittils är jag smått nervös för att börja köra på riktigt. Eller ja, ni borde vara nervösa.

Ni förstår, häromdagen när jag skulle starta bilen. Observera att jag bara skulle starta den. Lyckades jag köra ner en buske, över gräsmattan och nästan rakt in i en gungställning. Ehum. Bromsen funkade inte! Eller ja, jag tryckte på gasen.. Host.

Jag klickade in på den här bloggen, som jag inte har tänkt på på länge. Och så läser jag alla mina gamla inlägg om sommarkänslor, och längtan efter sommaren. Och så tänker jag - ja, nu är det sommar. Nu är det sommarlov, sommar som jag har längtat efter så länge.

Och så tänker jag, känns det så där bra som jag trodde? Nej. Känner jag mig som den lyckligaste människan i världen, fri och glad? Nej. Känns det som en jävligt härlig sommar? Nej. Inte än. Men snart. Snart, då jävlar ska det bli sol och jag ska bada och sola som in i helvete. Då ska det bli bra.

Men nu, nu känns det bara sorgligt. Jag går inte i SP09 längre, jag går inte i skolan alls. Men jag saknar det lite. För på slutet kändes det inte som skola. Det kändes som en rolig dagislekplats man gick till varje dag. Och avslutningsdagen var asm. Och det känns ju verkligen inte som sommar just nu. När regnet smattrar på fönsterrutorna och himlen är grå som aska. Syrenerna vissnar, och inte har några bär kommit än. Inte är det varmt. Inte är det soligt. Inte är det väl sommar? Suck.

Men om en månad, om en ynka månad. Då ligger jag på en garanterad solig strand i Turkiet med en kall cola i handen, en riktig bonnbränna på huden och ett stort härligt leende på läpparna. Då jäklar. TURKIET!