I have given a part of my soul to you.
And still, nothing is filling up the empty space where it used to be.
It hurts so bad. I know I must go on, because you won´t come back.
But it is hard, when I am so freaking in love with you.

A warm fuzzy feeling.
Or a hollow heart.

Love.

Sitter här och värmer mina händer på mitt nyss gjorda yogi te. Smakade precis på det och det var så jävla starkt. Funtar på att hälla i lite mer mjölk, eller vatten. Hmmm, har ni några tips? Och tipsa snabbt som tusan i så fall för det håller på att bli kallt. Annars får det väl endast fungera som handvärmare, en ganska bra sådan faktiskt.

Annars då. Ja, tittar ut genom fönstret och ser snöstormen och är glad att mamma var snäll nog att ta stalltjänsten idag. Min ursäkt var att jag skulle plugga. Och så gör jag inte det i alla fall. Lite dåligt samvete där. Eller inte.. 

Nej hörrni nu måste jag lösa mitt te-problem innan det kallnar.. 

• Jag tittar ut genom fönstret - ser bara vitt.
• Jag går ut genom dörren - Fortfarande bara vitt, och iskallt.
• I stallet har hoppet om att kunna vara utan långkalsongerna getts upp för länge sen.
• I stallet förfryser jag tårna efter en timme.
• Min lilltå som alltid skiftar i blått efter en förfrysning - skiftar just nu i blått.
• Det är första advent på söndag.
• Det är 31 dagar kvar till julafton.

DET ÄR VINTER.
och jag hatar det.

Novemberfesten.

Det började med en jättefadäs, övergick till en trevlig tillställning med galen musik och inte så överdrivet läskiga spöken. I mitten ett inslag av en filmfestival, en mycket bra en dessutom, och avrundades med en diskhandske och några mönstriga slipsar.

Alltid mysigt med novemberfest, särskilt med två dagars ledigt som följd... 

Elin Ruth Sigvardsson – Love (Acoustic Version) - Feat. Lars Eriksson

Att lägga till listan - innan jag dör ska jag..

- Möta soluppgången på ett tak med den jag älskar.

Mumford & Sons – Sigh No More

Kärlek. En spellista för alla ni som inte riktigt heller har kommit ner på jorden efter en veckas drömmande.

Har precis ägnat i stort sett hela kvällen åt att njuta av filmer, och har lyckats träffa rätt för det mesta. Är inte film det mest underbara som finns? Drömma sig bort i en annan värld, hoppas att man någon gång ska få uppleva en del av det liv som alla i filmerna lever. Som ni förstår är det ju inte några tunga hemska draman jag ägnar min filmtid åt. För det mesta är det amerikanska tjejfilmer, Wallander, eller något annat lättsmält. Men lätt att leva sig in i.

Har just avslutat Vicky. Christina. Barcelona. för andra gången, jättebra tycker jag om det inte vore för berättarrösten som jag har lite svårt att förstå varför de la in. Den stör mest när man har kommit in i filmen. Men annars är den bra, jättehärliga miljöer, jag sitter nu här och trånar efter att få åka till ett varmt mysigt land med passionerade människor och vackra blommor och fin musik och leva där som en av dem. Åh. 

Jag har en häst, som ni vet. Han heter Néro och är sötast i hela vida världen. Därför tycker jag att han är mer än värd ett inlägg i den här bloggen som egentligen inte har plats för något hästsnack.



♥♥♥ Don Néro ♥♥♥

Är precis hemkommen från staden, har varit och shoppat med min kära lilla bror.

När jag går i stan såhär när det är lite kyligt i luften, mycket folk ute på gatorna och det börjar skymma för att sedan övergå till mörker - kan jag inte låta bli att längta till julhandlingen.

I år ska jag ta med mig någon, gärna en snäll vän, sätta på mig mössa, vantar och allt som kan tänkas vintrigt. Sen ska vi åka in till stan när det börjar bli mörkt, när det är nysnö på gatorna och när stan är julpyntad. Och så ska vi gå in på ett julpyntat varuhus, och sen på en julpyntad gata och köpa julklappar till alla i släkten för att sedan gå till ett mysigt café och dricka varmchoklad med grädde och äta en varsin lussebulle. Efter det ska vi åka hem med händerna fulla av påsar med inbundna paket.  

Jag vill leva i en amerikansk romantisk komedi. Det vore härligt.

När jag var liten, eller ja, liten och liten, förut så hade vi alltid en tradition. På hösten när alla blad fick fina färger och det var så där lite lagom kyligt, när de fina bladen ramlade ner och precis när bladen var ihopsopade till högar i slottsparken så tog vi en promenad där och hoppade i lövhögarna. Det slutade oftast i ett lövkrig och med löv innanför jackan och i håret gick vi och drack varm choklad med grädde i caféet. Det var mysigt. Då visste man att det var höst.

Men i år, och förra året också om jag inte misstar mig, så blev det inget hoppande i lövhögarna. I år så försvann ju hösten, när bladen fick fina färger, då blev det för kallt för några park-promenader. Och nu, när det är höstvarmt som det ska, så har bladen redan ramlat av och blivit ivägsopade. Synd, tycker jag. För då fick jag ju inte hoppa i lövhögarna.

Regina Spektor – Eet

Här är jag, utan lugg. För det blev inga bra bilder.